LSM

Schatje skapar ett facebookalbum som heter någonting i stil med Alla, allt och överallt och mitt i det finns en otaggat bild av mina kläder på ett golv i en hög.

Och så minns plötsligt jag hur det var.

Att lämna mina kläder på hennes golv i en hög.

Vin och oliver.

Och så tänker jag som jag liksom gör ibland på vad som kanske kunde varit om jag inte inte hade gett det en chans.

Och hur nära jag var att inte heller ge Piraten den chansen.

Det händer väl inte så ofta *korrigerar första stavfelet redan här*, när man har partner. Då går man liksom hem och ligger och kanske bråkar innan dess och sen är det liksom bra så. Därför är det så bra att min sån däringa “partner”, han är borta så ofta. Formellt sett varannan helg för att träffa kidzen i UK (tjena att jag slutat säga England, Storbrittanien eller Great Britain) och sen the twice a month business trip han gör to you name it. Jag får lite utrymme för mina ensamaktiviteter igen. Blogga, runka, powerdeppa, teverseria, you know the drill.

Idag gick jag på gay-film-festival med Schattis och tydligen var det efterdrinkar på en bar som hette Ghetto.
– Kommer du ihåg att det var där vi gick ut tillsammans första gången? undrar jag.
Att hon gör.
– Happy hour, skrattar hon.
– Jag sade att jag inte hade haft sex med en kvinna på över ett år och du sade “Let’s have an orgy!”
Sedan reducerade Schatje de andra deltagarna i orgien en efter en tills det var en tvåpersoners vin-och-middag hemma hos henne och sedan gick det som det gick. Den gången, alltså. Första gången. Inte nu. Vi gick inte ens till Ghetto, vi bara pratade om det.

Efter filmen och icke-drinkarna på Ghetto var jag ute med andra. Det gamla crewet. Blev full och hade kul och kände mig som singeljag igen, tills jag gick hem innan fucking tre, hello please. Serri. What have I become?

Å andra sidan.

Ringde just Piraten som skrek till sina mates i UK att “I’m talking to my bird” (var på cykel så samtalet blev kort).

Det gjorde mig sjukt rörd.

Bird.

Nä nu ska jag fan ringa min snubbe.

Igår var jag ute med min boss och några kollegor. En gång i tiden jobbade Piraten på samma företag som jag gör nu och var tillsammans med bossen sida vid sida med bossen en av mina två närmaste överordnade. Men som det gör ibland uppstod konflikt och Piraten skiljdes från vår byrå under mer eller mindre bittra och oegentliga omständigheter.

Några månader senare började vi träffas. Inget konstigt med det.

Förutom att jag aldrig vågade berätta för bossen. Jag ville inte involvera mitt kärleksliv i office politics, men en liten hemlighet växer sig snart större och det började kännas oöverstigligt. Förr eller senare skulle han ju få höra från nån annan, men jag kunde inte med att säga något. Piraten användes ibland som slagträ i arbetsrelaterade konflikter och jag ville inte att bossen skulle uppleva att jag gått bakom ryggen på honom och lojalitetsvänsterprasslade med the runaway.

Det blev fullt av vita lögner och undvikande svar på de rutinmässiga vad-har-du-gjort-ska-du-göra-i-helgen-frågorna. For months.

Och igår var jag alltså ute med bossen och några kollegor och bossens mysiga nördkompis som hade en gemensam bekant med mig. Det är en parentes, men crucial för vad som hände sedan. Den gemensamma bekanten är en amerikansk judisk komiker gone IT support guy (ja, på riktigt) som vi kan kalla Nate. Nate och jag var kollegor för evigheter sedan. Nate och jag hade också en annan gemensam kollega – den bystiga receptionisten Schatje. Nördkompisen tar upp henne och jag kommer plötsligt ihåg: herregud Nate! Schatje! Jag! Oh, the drama!

– I shouldn’t really tell you but… börjar jag men är naturligtvis redan på örat nog att really tell him.

Nate och Schatje dejtade. Lilla Nate begravd i hennes stora famn. Snälla IT-Nate och vilda rödhåriga Schatje med fultatueringarna som alltid faller för bad boys; dödsdömt från start. Schatje och jag som förförde varandra på rödvinsdejt i hennes lilla lägenhet. Sms:et jag fick dagen efter. “Oh men! [oh man felstavat, som alltid i sms från Schatje] I just called Nate and said ‘I had sex with LSM, I’m gay!’ :-O”

Den “lite tryckta” stämningen i jobbets matsal där jag och Nate brukat äta frukost ihop.

Bossens nördkompis skrattar och minns.

– So you‘re the Swedish blonde who stole his girl!

Och ungefär då kommer bossen förbi och eftersom jag är i berättartagen recappar jag snabbt hela historien för honom. Han visste inte att jag gillade tjejer också men konstaterar bara skrattande att jag är the girlfriend-stealing girl och övergår till att predika om vikten av att ligga med många innan man kan stadga sig. Någonstans i detta öppenhjärtiga fyllesamtal om relationer och commitments ser jag min chans.

– Jo alltså det är ju alltid svårt att ställa om sig. Jag har ju just skaffat en pojkvän och… oj jag har kanske inte berättat vem det är jag dejtar? säger jag lättvindigt vänd mot bossen.

– I think you have, säger han fast vi båda vet att jag inte har det.

– Oh really? undrar jag men väntar inte på svar. Piraten.

– Skäggpiraten? undrar bossens nördkompis för större än så är ju inte Amsterdam.

– Ja precis han. Ja i vilket fall, innan dess hade jag ju varit singel sen… ja sen Schatje i alla fall. Nästan hela tiden i Amsterdam. Och nu är jag i en relation och bla bla bla.

Helt friktionsfritt. Helt casual.

Lättnaden?

Ja, den är förstås enorm.

Ikväll ska jag gå och gayklubba med Schatje. Ser fram emot det – det är alltid något speciellt med de där “över tusen tjejer och ingen saknar kuk”-festerna.

Note to self: ingen gay raping ikväll.

Men imorgon kanske ni får höra historien om gay rapist-kvällen.

Uppdatering fran Schatjes dator i Haarlem: assa fan vad jag ar fuckable, maste bara fa sagt det. Grymt javla aphet ibland. Alla brudar kommer vilja ligga med mig. Jag far se till att halla dem pa mattan.

I nästa vecka fyller jag år. Utöver “vanliga” vänner och bekanta har jag bjudit in Syntluggen, Kalufsen och Straighta tjejen till drinks and debauchery. Och såklart Schatje, och såklart såklart Piraten.

Men när det är ens egen fest måste det vara okej att ha legat med fem av gästerna.

Fem går ju faktiskt att räkna på ena handens fingrar.

Apropå förra veckans resonemang hade jag verkligen tänkt att jag skulle skriva något som jag insåg för några dagar sedan om den där känslogarderoben jag har, hur jag stänger in för att jag tror att jag inte kan prata om det, och hur det då är klart att det bara väller ut när jag väl gluttar på den där dörren.

Och hur jag då liksom måste frossa i det, på bästa sensationslystnaste manér.

Att det är det där pendlandet mellan inte låtsas om och vräka ur som gör att jag förstorar upp saker i huvudet och inte ser klart.

Men jag vet inte om jag orkar resonera mig vidare på bloggen, ge konkreta exempel och bena ut.

Allt jag orkar ge exempel på nu är att jag vägrade att släppa Schatje inpå livet eftersom jag höll fast vid att hon “inte kunde förstå” mig, och att jag inte vill falla i samma fälla en gång till. Han är för bra för det.

Idag firar jag tre år i Amsterdam. Grattis mig! Fast nu blir jag lite osäker på datumet – jag hade bestämt för mig att det var femtonde, men första året verkar jag nämligen ha firat (och det med besked) den trettonde. Jag hade just recoverrat från det värsta av min hjärnskakning och blev as-fucking-kalas på fyra öl.

Det andra året glömde jag nog bort det helt, men helgen runt datumet festade jag också med besked: det var första gången jag träffade Syntluggen. Jag hade just bestämt mig för celibat men blev as-fucking-kalas på hundra liter öl, vin och sprit.

I år… i år ska jag till Haarlem för att fira Schatjes födelsedag. Sist gång jag blev as-fucking-kalas med Schatje spydde jag strawberry margaritas i hennes säng och så illa ska det inte gå den här gången. Å andra sidan har med mig världens gayigaste presenter (rosébubbel med massor av rosa krullsnören samt krimskramssmycken inslagna i massor av cellofan och rosa krullsnören) (vad gör man inte för sina gayigaste mest icke-distanserade rosa bubbelsockervänner?) och då kan det ju sluta hur som helst.

I Amsterdam går Pride-paraden på kanalerna idag och jag är på väg ut för att titta på spektaklet och känna vibrationerna.

Minns: Pride 2004, nyutkommen, festgalen, där hela veckan. Efterfest på Östermalm sista natten, någons hand på mitt lår i väntan på tåget hem klockan sex på morgonen.
Pride 2005, på stel förfest i samma lägenhet, behöva komma ut som bi med pojkvän aka svikare.
Pride 2006, på dejt med Mytomanflatan hela lördagen, träffar the Asian L Word för första gången, borde ha sprungit medan jag kunde.
Pride 2007, tittar på paraden med Schatje, dricker vin i en park, sedan kommer hennes spritt språngande mentally insane lover dit och jag väljer bort dem & gayfest för kvällen.
Pride 2008, väntar på Schatje igen, min enda icke-straighta vän i det här landet.

Det känns lite vemodigt av någon anledning.

Eller så är det bara allt det där vinet jag drack igår.

C. skriver i en kommentar:

hur börjar man egentligen outa att man är bisexuell? det är ju jättesvårt!

Jag vill börja med ett stort GRATTIS till C! Jag skulle inte vilja ha någon annan sexuell läggning för allt i världen och jag tycker att fellow bibrudar här på bloggen får hälsa henne (jo, jag vet att det är en hon) ett rungande välkommen.

Sedan vill jag säga på en gång att du har helt rätt när du säger “börjar outa” och inte “outar”. För komma-ut-processen tar nästan aldrig slut, det är något som måste hintas/yppas/sägas/låta förstås någon gång i varje djupare bekantskap, och det är något du kommer behöva tala om för gynekologer och terapeuter och fan och hans moster.

Och du som svänger åt båda håll dessutom kommer leva i en värld där människor (ofta) glömmer bort att du inte är “vanlig”, för du gillar ju åtminstone killar och då blir det inte sådär obekvämt att man måste handskas med det som man gör med de där homosexuella där man måste vakta tungan. Du kommer se att folk förutsätter att du är straight eller homo beroende på vilket kön det för tillfället är på din lover, ditt span eller ditt hångel. Du kommer vingla mellan den straighta och den queera världen och – ja, fortfarande – kommer du träffa på människor som kommer säga “amen bestäm dig nån gång”, och en bekymrad mamma kan fortfarande säga “Men du kan väl välja en kille till slut va? Så det blir barnbarn?”

Och till sist kommer du ha lärt dig dina svar i Nämen Är Du Bisexuell Så Intressant Jag Måste Bara Fråga…-konversationerna utantill, vare sig du vill eller inte.

Men nu frågade du faktiskt inte om det, utan om hur man börjar. (Instick: och redan innan man börjar, så nära det fanns, vad vackert det var, innan man trodde det kunde hända).

Det första man måste göra är väl att komma ut för sig själv. Inse eller formulera eller vad man nu vill kalla det att hey, jag är nog inte hettro. Jag gillar ju det här eller det där. För egen del minns jag precis vad som framkallade den känslan första gången. Jag hade varit dödsorolig i högstadiet och bad till gud att jag inte skulle vara lesbisk – men sen kom första pojkvännen och andra pojkvännen och jag kände mig normal och välanpassad sexuellt sett och oron försvann med de andra högstadiekomplexen. På hösten första terminen i gymnasiet gick jag med i någon community där man skulle ange sin sexuella läggning. Det fanns tre alternativ. Straight. Gay. Och Bisexual. Det var en eureka-upplevelse.
– Det är ju bisexuell jag är!

Från det till nästa steg – att berätta för någon överhuvudtaget – var det inte långt. Dagen efter satt jag med Bästisen och två andra vänner i min säng och mitt i en konversation sade jag “Igår kom jag fram till att jag var bisexuell” och de sade “jaha” och konversationen fortsatte. Jag och Bästisen tog som vanligt sällskap till skolan dagen efter det, och jag tog upp det igen.
– Alltså att det är det man är, vi har ju pratat om hur man liksom spanar på tjejer också och sådär, sade jag.
– Det är väl klart att man är det, sa hon (för så var det: man var nånting, jag och hon, vår tvåtaliga massa, i den var man, gjorde man, kände man – man som i alla två.)

Sedan blev jag övertygad om att alla i själva verket var bisexuella (man var ju det, no?) och skrev artiklar i den “alternativa skoltidningen” man dragit igång om detta, och mamma i köket som frågar:
– Betyder det att du tror att du också är det?
och jag jaa och hon
– Jag hade också en period när jag funderade mycket, jag och Ann-Britt prövade att kyssas en gång, men sedan var det en riktig lesbian som råflörtade med mig på en dans och då kände jag att det här var ju inte min grej. Kom tillbaka när du är tjugotvå och säg samma sak.

Tredje pojkvännen Najs Fred, vuxnare långdistansförhållande, hånglade med tjejer på fester under tiden, slutade gymnasiet, flyttade till pojkvänsstaden, ett halvår blev till trekvartsår blev till farewell-sex på whiskeyfylla under Åbo-kryssning och avskedsskål för förhållandet och jag hade röda klänningen – blev till tvåveckorsenare första tjejen hon med de magiska gröna ögonen och sen skulle jag flytta från pojkvänsstaden, pappa som kom och hämtade flyttlass, hejade på den grönögda.

Bilen hem.
– Har du träffat några nya killar efter Najs Fred?
Och jag minns inte orden exakt men jag berättade, jag var ärlig, jag var till och med tvungen att slänga in att jag faktiskt HADE!!!! haft sex med en tjej (gått hem med, var eufemismen) och pappa
– Jag är inte förvånad.
och
– Många tjejer blir ju bisexuella eftersom killar är så klumpiga i sängen.
och
– Det är ju ganska vanligt i djurriket.

Och mamma
– Vad ska du på Pride och göra egentligen?
och jag
– Kommer du ihåg att du sa att … och jag har inte ändrat mig !!!!!!!

(och långt senare, jag som sade att jag visste att hon var mer entusiastisk när jag hade karl-sällskap men nu var det faktiskt Paris jag var intresserad av och hon som säger lilla hjärtat, för min del får du gärna vara intresserad av en bäver, bara du är lycklig)

Och sedan: allt som rullade på.

Och Pride, mitt första Pride.

Och Karlskrona, nya staden, nya vänner, jag med bilder av hånglande tjejer på väggarna, gick ut direkt, gick ut hårt, ledde in samtalen, vägrade vara halv-ute i den här staden också.

Och Amsterdam nästa år, och Schatje, rödhåriga översminkade storbystade sockerröstade med den fula svanktatueringen som stod för nära och frågade vad jag använde för parfym och föreslog att jag skulle följa med till Haarlem och titta på hennes marsvin och dricka te – men hur saker egentligen gick från marsvin och te till darkrooms och cowboy-cepen är en helt annan historia, som vi tar en annan gång, för från och med Amsterdam har det liksom aldrig varit lika svårt att komma ut, fastän jag fortfarande behöver göra det igen och igen och igen.

Jag träffade alltså Schatje i söndags. Det var som vanligt mellan oss: vin, ost och oliver. Hon åt fortfarande de gröna, jag åt fortfarande de svarta, och jag mindes tiden när vi träffades i hennes förra lägenhet och satt i soffan med tindrande ögon och drack vin och åt stinky cheese och svarta och gröna oliver tills vi vågade kyssa varandra.

Svarta, gröna, vitlök, olja.

Brie, getost, camembert.

Rosé, vitt, rött.

Tjejläppar mot mjuka tjejläppar och tjejhänder mot mjuka tjejhöfter. Hennes halvfärdiga tatueringar, hennes pappas tavlor i vardagsrummet, hennes marsvin och hennes jättebreda säng med rosa flicklakan. Hennes bristningar i huden som jag följde med fingrarna och bröst som flöt i luften när hon låg på rygg.

Hennes vilja att förstå mig och min oförmåga att tro att hon kunde.

Hennes ovillkorliga kärlek och jag som istället såg hennes brist på genusmedvetenhet, brist på stil, brist på distans, brist på kompatibilitet med mina vänner.

Om vi hade träffats idag hade det kanske varit annorlunda. Om vi träffats idag hade jag kanske förstått att man inte alltid behöver vara lika. Om vi hade träffats idag hade kanske genus-såret varit lite mindre öppet så att jag kunnat se mellan fingrarna med hennes eviga uppdelning av världen i kvinnliga kvinnor och manliga män. Om vi träffats idag hade jag kanske kunnat tänka att hennes stilmässiga blandning av skanky ho och hippie haft något fantastiskt över sig även om jag aldrig skulle vilja se ut så. Om vi träffats idag hade jag kanske kunnat acceptera den där distanslösa kärleken och låtit mig omfamnas av den.

Men det där är väl bara sånt man tänker för sig själv, egentligen, medan man spetsar ännu en svart oliv med sin tandpetare och hennes kattungeröst ordlöst spinner minnen av allt som kunde varit.

Igår var jag på stranden med Schatje. Det blåste så att man knappt kunde stå rakt, men jag tog av mig strumpor och skor och sprang i vattenbrynet, kände storvågorna slicka knäskålarna, var tvungen att gå längre ut, visste att jag skulle bli blöt men kunde inte låta bli. På stranden stod Schatje med blåshåret för ansiktet som en ridå och långkjolen smällande i vinden och skrattade åt mig; men du, i det här vädret?

Jag har aldrig varit en strandmänniska, men jag älskar stranden i Holland i det där vädret: den är som fjället. Det är en folktom icke-värld, en vindpinad påminnelse om att vi bara är flugskitar i evigheten, en berättelse om oberäknelighet och övermäktighet. Blåsten stryker sanden slickad längs med marken, och bildar lustiga mönster där den stelnar i vindmonument bakom uppstickande snäckor, precis som skaren på kalfjället stelnar i långa skuggor bakom smågruset.

Sanddynorna som är som snödynorna.

Vinden som är som ingen annanstans och sticker som nålar på varje kvadratcentimeter blottad hud med små små sandkorn eller snöflingor, vinden som fäller eller bär, vinden som blåser rakt genom kroppen och någonstans tar med sig allt det onda ut ur hjärtat och virvlar bort det över vidderna tillsammans med en bortkommen svartnad kvist eller ett algblomningsgrönt moln av havsskum, till skriet av någon ensam fågel.

Svårigheten att gå när marken är ömsom mjuk, ömsom hård.
De tunga jättekliven uppför en sluttning.
Himlen, oändligare än någon annanstans.

Jag skrattade när vågorna blötte mig nästan upp till midjan fastän jag skulle frysa fittan av mig på tåget hem för jag älskar stranden när den är som fjället, och jag älskar den såpass mycket att tillåta mig själv att skriva naturlyrisk prosa helt utan ironi i min trötta sexblogg.

De stannade naturligtvis några dagar i Amsterdam – hallå, nämnde någon lagliga droger – och vi hade bytt nummer och bestämde att vi skulle ses någon dag efteråt. Det gjorde vi, men klämdagen, det var dagen då Schatje skrev ett mail till mig och gjorde slut. Då grät jag som ett barn, men dagen efter träffade jag alltså Långskånken och Korta killen och hans brorsa Bobban på en slaskig punk-coffeeshop dit jag brukar ta vänner som är på knarksafari i det förlovade landet. Alla tre killarna var ganska deep down i punkrockkulturen öven om de höll på med hiphop, independent och underground och allt det där. Långskånken är på riktigt uppväxt i Compton med föräldrar som träffats under väldigt kriminella omständigheter. Korta killen och Bobbans familjehistoria ska vi inte ens gå in på. Men de var långt från stereotypa gangstas: Korta killen var urtypen för snälla punkrockkillen och Långskånken med sin långa, långa kroppen, sin mjuka röst, halvdåliga hållning och otroliga artighet en minst sagt nördig framtoning. Geek chic, nästan, med afrot och allt.
– How are you? frågade Långskånken.
– I’m alright I guess, except for the fact that I just got dumped by this girl who was like my lover, sa jag.
– I’m sorry, sa han uppriktigt, och sedan började han prata om något annat, för han pratade oavbrutet. Om han inte var pårökt var han hyperaktiv, sa han, och pratade alldeles för fort, men nu kunde man åtminstone hänga med i ordsvadan.

Det blev efterfest hemma hos Bobban igen men jag och Långskånken tappade bort oss på vägen i ösregnet och vi delade ett paraply och jag var full och han var hög och vi fnittrade okontrollerat och vi visste inte vart vi var på väg och vi frågade på en Texaco-mack som jag långt senare skulle cykla förbi på väg hem från jobbet varje dag och jag minns faktiskt inte om vi hånglade i regnet men jag tror att vi gjorde det, jag minns känslan, jag minns att det var förbannat fint, jag minns regnet och gatorna och husen som såg likadana ut och hur vi till sist knackade på Bobbans dörr, genomvåta. Vi kom in och skakade av oss vårregnet, pojkarna rökte en massa weed som vanligt, någon film var på men Bobban gick in till sitt och somnade och Korta killen somnade i soffan i bar överkropp så att man såg alla tatueringarna och jag och Långskånken satt i fel vinkel ändå för att kolla på filmen och han masserade bort regnkylan ur min kropp som ett proffs.
– Vad duktig du är på att massera, sa jag.
– När man växer upp och är så här lång och smal måste man lära sig några tricks för att få tjejer, sa han, och vi skrattade båda åt det.

Det var sent, alla andra sov, jag var arbetslös och nydumpad, hans händer var fantastiska på min kropp och långt innan en av dem letade sig ner från axeln till bröstet ville jag att precis det skulle hända. Det ena ledde till det andra och jag låg på rygg i hans knä med hans hand i mina trosor och flämtade tyst för att inte Korta killen skulle vakna. Vi bestämde oss för att fly fältet. Det hade slutat regna och den här gången grydde det redan medan vi gick den långa vägen hem till mitt. Jag hade armen om hans midja och kanske var det egentligen först nu vi pratade om hans potatissalladskropp – han tyckte att när man hade så lite underhudsfett som han kändes det bara som ett lager skinn över en väldigt knölig potatissallad – och hur fint det var att jag var så mjuk.

Hemma där jag bodde då drog jag fram hundrafyrtiocentimetersknullmadrassen i vardagsrummet eftersom jag bodde i världens minsta rum med nittiosäng. Och i ljuset av den tidiga morgonen, på vardagsrumsgolvet, mellan pappas blåa ungkarlslakan som jag fått ärva, hade jag något av det bästa sexet i mitt liv. Som jag redan skrivit berodde det inte på hans enorma kuk, som var mest som en fantastisk, exotisk dekoration, utan på hans helt galna skills med händer och tunga. Ett år senare en gång när jag var jättefull sade jag att hans händer var så stora att det var som att han hade elva kukar. Jag minns hur han såg på mig med kåthet i blicken, jag minns att jag tyckte att han var lite konstig som bara ville vara giver och inte receiver, men han sa att han kom så fort så han ville hellre spara sig, det var bäst om jag inte rörde honom så mycket. Han njöt av att se mig njuta, sa han, och jag har aldrig varit med någon som såg ut att mena det mer. Och om det var så han föredrog det… Vi höll på i timtal. I slutet, när den överdimensionerade snoppen verkligen fick vara med, minns jag att jag tänkte “det kan inte vara lätt att vara såhär välhängd, den är ju för stor!” (Jag har aldrig varit någon size queen.) Sedan somnade vi några timmar. Sedan vaknade vi och sedan började vi igen. Jag minns att både Otto och Flatmate kom ner i vardagsrummet på morgonen och hur vi låtsades sova under de blåa lakanen med illa kvävda fnitter.

När det till sist var dags att stiga upp satt vi bredvid varandra på madrasskanten och sökte med blicken efter våra underkläder.
– Hey, thank you for tonight, sa jag med eftertryck.
– My pleasure, log han.
– No no, believe me, the pleasure was mine, sa jag och buffade honom i sidan.
– No, the pleasure was mine times 146.
– Pleasure was mine times 147!
– Ok, ok, pleasure was yours, ma’am, skrattade han.

Och sedan sågs vi aldrig igen.

När jag importerade alla mina gamla inlägg hade jag glömt att det skulle hänga med en hel radda opublicerade bitar som så här i efterhand är ganska roliga. Jag kommer bara köra ut dem utan redigering så förvänta er inget vettigt avslut eller så.

Det låter konstigare än det är

Fredag 11 maj 2007 12:08

men det är ändå en ganska konstig känsla att få ett sånt här sms mer än ett år efter en händelse man inte ens själv minns specifikt;

Hi schatje!its strange,i keep running into your smells!sitting in the train now after seeying great theater…next to a girl that smells of you. : )reminded me of that nigh i stayed at your house after u picked me up from a bar..anyway,thinking of you. hope u r well!x

Schatje sov nästan aldrig över hos mig under det halvåret vi sov ihop titt som tätt – hon hade ju sitt marsvin hemma som behövde mat på morgnarna och sådär – och jag undrar vilken kväll hon kan ha menat.

Var det efter förra byråns julfest när vi blev talking item efter att ha hånglat offentligt och till och med högsta bossen kom och skulle kommentera, och den andra Galna Receptionisten låste in både sig själv och Schatje på toaletten – hon den galna stod och skrek medan Schatje vaggade fram och tillbaka med händerna för öronen och försökte ringa mig men jag hade ingen mottagning? Nej, det var knappast tal om picking up from a bar.

Var det den gången jag joinade henne och Galningen efter en holländskalektion när de söp som hamnarbetare på Suzy Wong och psychot vrålade ut obsceniteter och började mucka med bartendern när hon ville gå utan att betala, och Schatje tappade bort sin plånbok och jag tog hem det lilla livet i taxi till min lilla betongkub där jag bodde då och ledde henne varsamt till 140-madrassen på golvet?

Var det den gången vi tourade flatbarerna som låg på rad på rad – eh, de två (2) flatbarerna alltså – i hoodet jag bodde i DÅ, hon drack vitt och jag drack rött som vanligt över en skål oliver (hon åt gröna och jag åt svarta som vanligt) och blev fulla som ägg och

När jag var sexton år sa min dåvarande pojkvän från Norrland till mig att jag kanske bara var ledsen för att jag var trött när jag spydde ut mitt livs olyckor över honom på icq. Han brukade bli deppig när han var utmattad, sa han. Jag blev fly förbannad. Reducerade han mina kval till sömnbrist?!

Åratal senare vet jag att han har rätt. Känslorna kommer med tröttheten, det är ofelbart – men de beror inte på den, det är min gard som sjunker lågt nog för att släppa igenom dem.

När jag var sjutton år sa min dåvarande pojkvän från Uppland till mig att det skulle bli så spännande att se hur jag var om ett år när vi pratade framtidsplaner på icq. Han hade utvecklats så mycket första året efter gymnasiet, sa han. Jag blev fly förbannad. Påstod han att han var mer utvecklad än mig? Att jag inte var klar med mig själv?!

Åratal senare vet jag att han har rätt. Blir vi någonsin klara? Är det inte alltid spännande att se hur man är om ett år? Är inte det det fina i den här kråksången till liv?

Oändligt annorlunda från mitt färdiga sjuttonårsjag och trött bortom förstånd sitter jag strax efter klockan sju på morgonen på Indira Gandhi International Airport och torkar diskret tårarna som envisas med att stiga i ögonen. Det är söndag i Indien, jag ska åka hem, jag har bara sovit i små portioner hela natten.

Jag lyssnar på Paris blandskiva med svampeffekten, Robyn – With every heartbeart.

Maybe we could make it all right
We could make it better sometime
Maybe we could make it happen baby
We could keep trying
but things will never change
So I don’t look back
Still I’m dying with every step I take

Jag har tänkt mycket på Paris i Indien. När man reser långt behöver man ibland sina ankare till verkligheten, när man sitter i timtal på en skumpig buss behöver man zone out on something. Först tänkte jag en del på Kalufsen – mitt lilla vackra vardagsnöje (ingen förminskning intended). Men vardagsnöjen kan bara tänkas på so many times och efter några dagar var han försvunnen. Paris fanns kvar. Som alltid.

Jag minns en av de första gångerna jag träffade Syntluggen, och han berättade att han brukade skriva sånger om hjärta och smärta. Det fanns egentligen bara tre teman, sa han. Jag älskar dig och jag vill ha dig. Jag älskar dig och jag vill ha dig tillbaka. Jag älskar dig inte längre. Det är länge sedan mitt liv kunde delas upp i de tre temana. De senaste åren har det funnits tre andra. Jag vill ha dig men kan inte få dig. Jag vill ha dig men har accepterat att jag inte kan få dig nu. Jag vill inte ha dig på det sättet längre.

Paris fanns kvar i huvudet. Som alltid. Hon har funnits där rätt länge nu, och en del av mig undrar om jag borde bli orolig. Göra något åt det. Inte halka ner i något slags Fargo-scenario där jag sitter och gråter med chokladglass två år för sent – där jag inser att mitt tema nummer två måste övergå i tema nummer tre för det går inte att vara sjömanshustru på standby åt människor; inte i verkligheten, inte i praktiken, inte i det riktiga livet, inte utan slutdatum.

Så minns jag vad Schatje sa om Fargo då när jag först blev kär mot allt förstånd och mot min vilja. Don’t fight it. Just let go. Embrace. (Vilket för övrigt knarkpappa Ritardo också sa när jag skämdes över gråten på min svamptripp). Det här med att låta gå alltså. Jag har en sådan bergfast övertro på jagets makt över verkligheten. Jag kan liksom inte med det där fatalistiska, att acceptera, att låta gå, att ge upp kontrollen. Om man ger livet makt över jaget, hur ska det då gå? Fiddy säger If I can’t do it, homie it can’t be done och jag säger DUDE spot on, anti-fatalist 4 life, det är ju mitt liv – hur sluta vilja styra det?

Och samtidigt – hur sluta vilja ha det man inte fått? Det närmaste jag kommit att få Paris *insert “get some”-skämt här* är våren tvåtusensju när jag levde i tron att det verkligen bara var en tidsfråga. Det var det inte – tid var bara en variabel i en mycket komplicerad fråga – men hur sluta hoppas på rätt svar när frågan inte slutar ställa sig själv? I ett av de senaste mailen till Paris innan resan kommer mot allt förnuft någon slags beskrivning av hur jag ibland bara känner MEN VI GIFTER OSS, jag svamlar om Las Vegas-resor och gräddtårteklänningar i neon-kapell på fyllan, och hon är en drömmare också och svarar alltså DARLING, du känner väl till min dramaqueenådra och fatta hur grymt om du friat till mig på Alla hjärtans och vi bara drog iväg och gifte oss i smyg? (fattar du vilka fantastiska blogginlägg det hade blivit av det hela??).

Jag minns våren tvåtusenfem när en av mina närmaste just blivit ihop med mitt love interest of the day och skrev hjärtskärande låtar om nya kärleken, och jag tänkte att jag önskar att någon som hon skrev så om mig – och så kommer Paris bloggbok. Hur sluta hoppas? Hur sluta tänka we could make it better sometime, hur sluta se sig över axeln? Hur låta gå av något som är en nåd att få och ett brott att låta gå?

Jag tror det finns ett svar. Jag tänkte mycket på Paris i Indien, och jag tror jag kom fram till ett svar. Det handlar inte om att let go of her – det handlar om att let go of planen. Makten. Kontrollen. Rycka på axlarna.

Bli fatalist.

I ett annat mail till henne som egentligen handlade om Kalufsen skrev jag fuck planer på människor alltså, jag orkar inte och Nya planen: ingen plan. Fuck making plans. Kanske är det till sist dags att applicera det även på min gudinna. Att hoppas att Indien väckt ett sovande inshallah inom mig, säga och acceptera att que sera, sera – och kanske ännu viktigare, que ne sera pas, ne sera pas;
sera plus, sera plus;
sera jamais,
sera jamais.

Igår var jag i Haarlem på middag hos Schatje. Det stormade utanför tågstationen och när hon kom in från regnet och vinden var hon insvept i sjalar som en gammal rysk gumma och luktade vått garn.
- Hi schatje, mös hon för det är ju hon som kallar mig det därute i den fysiska världen, och pussade mig tre gånger på kinderna.
Och sen satt jag som vanligt damsadel på hennes pakethållare som man gör i det här landet med händerna kärleksfullt om där stora kärlekshandtagen och hörde hennes ljusa lite barnaktiga röst försvinna i vinden och kände regnet mot ansiktet och kullerstenarna guppande under rumpan och tänkte att det här var det bästa med Schatje. Den här känslan. Känslan av att sitta på hennes pakethållare och hålla de där höfterna och inte höra hennes kvitter i vinden och bara vara fullständigt trygg och önskad.

Och sen drack vi massor av rosé och uppdaterade varandra om våra röriga kärleksliv och det var så otroligt skönt, för Schatje är den minst fördömande personen jag vet - fastän hon slår ut med händerna och ooh:ar och aah:ar som en seriefigur finns det ingenting dumt man gjort som hon inte visar förståelse för och jag vet ingen annan som fortfarande inte skulle vara det minsta bitter för att jag spydde i hennes säng den där gången.

Det var en fin kväll igår.

Vinden rev genom lungorna på vägen hem på ett fantastiskt sätt; med risk för att låta patetiskt poetisk kändes det verkligen som att jag andades ny luft, oanvänd och renande.

Idag riskerar att inte bli på långa vägar lika fin men förhoppningsvis tio gånger roligare: idag ska jag göra en hel massa spännande saker som verkar som att de mycket väl kan sluta i fashionfest & konstskolekalufs mellan låren.

Någon gång under min semester (kvällstid, får man förmoda) satte jag mig vid min icke-uppkopplade dator och skrev ett blogginlägg jag inte visste om jag skulle publicera. När jag var klar och gråtit en skvätt hittade jag de gamla dagbokscitaten och bestämde mig för att köra ut dem istället. Sedan dess har jag funderat fram och tillbaka på det här inlägget. Är det med oss eller mot oss? Men klart det ska med. Klart det ska med.

Jag skriver för mig själv just nu och inte för bloggen; vet inte om jag kommer posta det här eller inte, eller om jag skriver något putslustigt och lättsamt på temat istället.

Det är svart igen. Ute, alltså. Kolsvart. Genom fönstret ser jag en blinkande fyr vid något som kanske skulle vara horisonten om det vore ljust. En gammal klocka som inte fungerar tickar intensivt i bakgrunden. Jag är ensam här och jag njuter av det.

Men det torde inte komma som en hemlighet för någon att jag är ensam också på ett djupare och inte särskilt njutbart plan. ”The human being is designed for a lot of things, but loneliness isn’t one of them,” säger Mary Alices berättarröst i Desperate Housewives som jag frossar i ikväll.

Självklart behöver ensamhet inte nödvändigtvis bero på om man har en partner eller inte. Jag har varit ensam i perioder också när jag haft någon som stannat vid min sida. När jag låg pusselbitssked med Schatje och hjärtat var kallt trots hennes inbjudande kroppsvärme. När jag grät ensam i Jimpas jävla tältsäng veckan innan jag flyttade från Sverige. När jag lagade ännu ett nytt intrikat viktväktarrecept och chop chop chop med grönsakskniven hindrade mig att tala allvar med Najs Fred.

Och jag har varit mindre ensam även då jag varit singel. Men huvudsaken är att det är ett tag sen – sen jag var ”mindre ensam” – och jag är singel nu.

Jag minns en morgon precis innan semestern när jag cyklade till jobbet och tänkte för mig själv ”inte utan bitterhet” att glöm inte att bloggen är din enda lover & din bästa vän i vardan. Bloggen älskar mig mest när jag förtjänar det minst. O ja det är självömkande och patetiskt – men det gör mig inte så mycket; av alla saker jag är rädd för att ses som är självömkande och patetiskt inte så farligt, I can take that. (Oss emellan är det ju lite sant också, men det är vår lilla hemlis eller hur?) Det som gör mig något är att det börjar bli lite enformigt. Ledsamt. Tungt. Jag underdriver.

Jag antar att det är största anledningen till att Syntluggen skulle bli insläppt i mitt hus vilken tid som helst på dygnet; det och att vi hånglar så fint. Otto har väl rätt när han säger att det skulle passa väldigt bra och att det inte finns nåt att förlora, jag har slutat låtsas bli förnärmad när han icke sanningsenligt kallar Syntis min pojkvän. Men Syntluggen verkar faktiskt inte så värst intresserad tillbaka. Brorsan säger ”playerregeln nummer ett: kryp aldrig för en brud” och jag tänker inte krypa för vare sig brud eller vuxen pojke. Det gör jag bara inte.

När jag hade druckit några glas vitt i fredags tjoade jag att jag minsann skulle åka till London och skaffa en flickvän, det är nya planen!, på ett av de där tjejkreatörseventen jag funderar på att åka på. Snygga världsvana brudar som jobbar med reklam och är modernt digitala, en sån skulle man knipa eller hur?

Det kan jag ju ligga och onanera till och sedan gråta mig till sömns av ensamhet över.

Nej usch vad dramatiserat och bittert det blev.

Jag menar, det kan jag ju leva på tills Syntluggen hör av sig när jag börjat krypa. För visst kommer jag göra det till slut.

“Man är ju inte mer än mänska”.

finns i min mapp i inboxen dit alla mail från Fargo filtreras automatiskt, det första daterat den åttonde januari förra året. Jag har skickat minst lika många tillbaka. Det gör över sextusen mail under loppet av knappt två år - och även om den absoluta majoriteten inte är mer än en rad långa (och många bara ett ord: “word”, “haha”, “goodnight”) kvarstår faktumet att through good times and bad har vi utväxlat mer än åtta mail om dan med varandra varje dag i typ sjuhundra dagar.

Hur många sms som skickats har jag ingen aning om. Jag har messat honom mitt i natten och gråtskrivit ut min ensamhet, jag har messat honom morgonen efter katastrofala one-nights och frågat varför i helvete jag gör så mot mig själv, jag har messat om fotbollsmatcher under själva matchen så intensivt att jag missat när det blivit mål.

Han är i allra högsta grad en väldigt nära och väldigt närvarande vän i mitt liv, fast han bor på andra sidan havet.

När vi träffades hade han en flickvän, men jag kysste honom en kall februarinatt i den smalaste säng jag någonsin delat (och strök över hans kuk genom hans glansiga sovshorts när han sov - minns fortfarande hur den kändes, fast jag aldrig fått ta på den). Sen lämnade han landet. En vecka senare kom han tillbaka. Sista natten, när han följde mig ner för trapporna på sitt hotell för att bli ståendes i lobbyn med mina händer i sina, förklarade han att han inte kunde, att förhållandet var trasigt men att han inte var en sån kille. “Don’t do this to me,” sa jag och kysste honom. Sen lämnade han landet & världsdelen och mig med fjärilar i magen och hjärtat i dubbelslag. Schatje, som jag dejtade (non-exclusively) när det här hände, grät inför sina vänner och log inför mig.

Månader gick och månader kom. Email utbyttes. Han längtade bort från sitt destruktiva förhållande och jag klagade på för mycket jobb och struliga brudar. Jag skickade bilder på mig själv och han öste aldrig sinande bekräftelse över mig. Jag gav honom den finaste julklapp jag kanske gett till någon människa: jag spelade in (med min systers fantastiska hjälp) en liten film i stop motion som skildrade mitt liv under året som gått och tackade honom för att han alltid funnits där på andra sidan. Han, som vanligtvis är knapp med känslomässiga utgjutelser, skrev ett handskrivet brev tillbaka som är det närmaste ett traditionellt kärleksbrev jag någonsin fått, även om det inte innehöll några kärleksbetygelser i traditionell bemärkelse.

Månader kom och månader gick. Paris kom och gick (inte obemärkt). Fargo hälsade på och var vackraste semesterromansen under veckan han stannade, och är den enda människan jag varit lycklig med i den här sängen*. Han åkte igen. Han lämnade sötsexiga lappar gömda i min bokhylla som han skrivit när han full och jag fick tårar i ögonen när jag upptäckte dem.

Månader kom och månader gick. Email utbyttes.

Så gjorde hans flickvän slut.

(Oh, där kom det, dagens första från honom - som vanligt fick det mig att le.)

Man kanske kan tro att vi skulle agera på det. Vi pratade på Skype i fyrtiofem minuter när det hänt, det gjorde vi, men absolut inte om något något “oss”. Seriöst: Europa är ett överkomligt avstånd, Atlanten är det inte för att inleda ett förhållande. Dessutom behöver han vara singel efter över ett halvt decennium i förhållande och jag kan se en miljon saker som skulle krångla i ett förhållande mellan oss. Och jag är inte… förälskad. Ändå älskar, respekterar och uppvaktar jag honom med en ihärdighet och konsekvens som saknar motstycke i mitt liv så här långt. Som trots det någonstans lyckas vara kravlöst (hard not to be on that distance).

Vi pratar inte om det här, men jag hyser inga tvivel om att han känner något liknande. Inte för att det är ungefär vad han skrev i det fantastiskt fina brevet, utan för att jag bara vet, med en självklarhet allt annat saknar.

(Det hindrar inte att det vore lite pinis om han läste det här med sitt magiska översättarprogram - det är trots allt stora ord som inte ges plats i våra enradiga email.)

* Övernattande platoniska vänner undantaget.

Det är inte lördag som ni kanske tror; det är dan före dan före måndag. Jag sitter här på kontoret och ska skriva fler headlines. Men jag hade helg igår från 19.00 till idag 12.00 så det är okej.

Jag hade ju tänkt gå på hott nattbio och hade mot bättre vetande därför tagit på mig en fantastisk klänning, men se den kom till användning ändå. När jag ätit min pasta med ketchup och vegetariska köttbullar (jag går i barndom foodwise just nu) ringer Schatje som är full som en kastrull och vill ses. “Okej, jag vill inte supa till, men vi kan ta en kaffe eller nåt,” säger jag, och två timmar senare när kaffet är uppdrucket och Schatje gett mig tiotusen komplimanger och skrattar kluckande som en bebis och trycker min hand mot sitt bröst så säger jag “Okej okej okej, jag kan väl supa mig full och följa med dig på sexklubb”. Vi går in på en liten pub först och Schatje köper en dubbel vodka lime till mig - men vid baren blir hon ståendes att prata med den värsta sortens man du kan hitta i det här landet. Det finns få typer av människor jag bara inte tål - men the Dutch frat boy är en av dem. Fucking full of himself, sliskig, oförskämd och trångsynt - i blont krulligt backslick, för stor randig skjorta eller v-ringad t-shirt med tryck à la JC 99/00, illasittande pösiga jeans med för många fickor och konstig tvättning, manchester- eller sammetskavaj och spetsiga affärsmannaskor i läder. Schatje älskar den här typen av män, för att de är så dirty. “They think they’re so fucking dirty but they don’t even know how dirty they really are, oh honey the things they do to you…!” fnittrar hon med glänsande ögon. Så hon står där vid baren och de kommer överens om att hon ska klippa hans hår, där och då, utbildad frisör som hon är. Medan hon klipper står jag face to face med the sleazy monster och försöker att inte vara för uppenbart spiknykter och otrevlig men det är svårt att klistra på även det mest fejkade leende för karln. När klippandet är klart hamnar vi vid ett barbord med Sleaze och hans nästan lika greasy kompis. Schatje är som hon är och inom loppet av två minuter har hon outat våra sexuella liv, och Sleaze och Grease böjer sig fram och flåsar i mina öron. “So you’re a bloody lesbian, huh?” *flås flås* “So you girls have hit it, huh?” *flås flås* “I can’t believe you’re just friends now!”

Sleaze har en flickvän som kommer till baren efter ett tag (!) och en sextioårig donna som utges för att vara the first transsexual in Holland slår sig också ner hos oss. Medan Schatje och Sleaze går och tar ut pengar - hon ska ju ha betalt för klippet, “in money or sex” som hon flåsar till mig - blir jag sittande med Grease. Vi har en halvintressant diskussion om lingvistik och språkfilosofi men sen börjar han ta på mig och fråga efter mitt nummer och när Schatje är tillbaka pallar jag inte mer - so not in the mood for sex clubbing anymore - och sätter mig på cykeln.

Messar lite med Kexet, cyklar ner till den irländska puben där hon sitter med François och en bunt ex-kollegor, och möts av kramar och pussar på kinden och komplimanger över klänningen (”what a rack!” tjoar François och både han och Kexet vill klappa mig på brösten som är så vackert förpackade). Umgås och har det mysigt en stund. Cyklar hem. Dumsurfar lite. Sover åtta timmar, vaknar av mig själv till en fantastisk solig förmiddag.

Slutet gott, allting gott.

Nu: Headlines! Headlines! Headlines!

Uppdatering:
Who do you think is rocking the fuck out of those headlines? Me! Moi! LSM fucking owning mötesrummet när bossen som är tillbaka från LA går igenom papper efter papper med fyra personers lines och typ 60% av det han till slut väljer ut är the work of my hand! *vågen*

För ett tag sen skrev jag ett inlägg som hette “klyschan gör alltid ondare“. Det var nonsens. Det som precis händer, det gör alltid ondare. Just då. Och då försöker jag ofta rättfärdiga att det gör ondare med generaliseringar och teorier. I’m good at that. Hade motsatsen till det inlägget hänt - att tjejen ifråga gjort sig upptagen med en tjej - då hade det väl hetat att det gör alltid ondast, när man blir ersatt av någon som utklassar en på ens egen planhalva.

Men det är svårt att komma ifrån det där med kön - det är så enkelt att falla tillbaka på, oavsett ens teoretiska åsikter i frågan.

Något ganska okonstruktivt som jag just insett att jag ägnar mig åt är någon slags (totalt omedveten) “varannan damernas”-princip. När jag behöver komma över någon vänder jag mig instinktivt till det andra könet (här kastar vi nämligen ofta sten i glashus, inte minst angående den där klyschan). Sedan jag kom igång på spinnsidan, vilket var åtskilliga år efter startskottet för svärdssidan, är det enkelt att höfta varannan på dem jag haft romantiskt intresse för.

Vi har stockholmskillen med underbara familjen som blev tillsammans med min kompis (de är fortfarande ett lyckligt par peppar peppar och passar bättre än vi nånsin skulle gjort). Statistikpluggande tjejen som spikade att nyårsfester i Göteborg är skiten för att träffa heta donnor från internet - även om jag inte uppfyllde hennes förväntningar IRL. Gitarrspelande Jimpa som fångade mig med hemligheter i toakön som fick det att svindla i magen och som dumpade mig över msn. Receptionisten Schatje med tatuerad eyeliner som jag pratat alldeles för mycket om det sista. Fargo som kom från Amerka och fällde mig som en fura och som jag inte kom över förrän jag såg tolv bilder på honom och hans flickvän - där han hade fruktansvärd frisyr. Paris vars blogg charmade byxorna av mig på nästa nyårsfest i Sveriges framstjärt. Snabb repris Fargo, snabb repris Paris. Och snällsöta Syntluggen, som min förvirrade hjärna så hemskt gärna ville stryka på som en smula manligt tigerbalsam.

Frågan blir då; dög han inte till man att väga upp Paris med sitt korta gästspel, eller kommer jag genast att återgå till att vilja betäcka det täcka könet för att mota Syntluggen i grind?

LSM & Schatje på Schatjes sängkant, 08.15 lördag morgon.

- You know what, I still wouldn’t mind a threesome.
- Ehm… well, maybe…
- But hey! A threesome is sex! No sex for you, right!?
- Right! Totally.
- You can watch.