Och idag var jag på “en skivaffär” i “en stad” och min första tanke när jag snackade med expediten var “Shit, har vi legat med varandra? Eller jag menar, ska vi ligga med varandra?” Han hade Syntluggens musikaliska attraktionskraft och Kulturkillens självförtroende och var sådär löjligt svensksnygg mjuk-man-med-koll-och-kulturellt-kapital-fast-inte-för-mycket.
Saker jag saknar med Sverige nr. femtielva:
Det.
Jag kunde inte gå på julpyssel hemma hos Syntluggen. Jag orkar inte. Inte bara för att jag tillät mig själv att bli cepe-stressad på jobbet i slutändan utan också för att jag bara inte fixar. Det blir så komplicerat i mitt huvud. Jag vet inte varför jag alltid säger ja när han vill träffas för att sedan cancla i sista minuten och må dåligt över det. Jag vet egentligen inte varför jag tror, eller intalar mig själv, att jag ens vill umgås med honom mer än the occasional drunken tjenaläget.
Och jag känner mig som ett svin för det.
Idag ska jag hem till Syntluggen på någon slags julpyssel.
Det har inte pratats så mycket om Syntluggen det senaste, men han är en av förvånansvärt få gamla ragg som jag regelbundet träffar på ute (you’d think this town is smaller than that, men så är tydligen inte fallet.) Och Syntluggen fortsätter höra av sig till mig. Ett sms någon gång i månaden, vad gör du? ska vi hitta på något?, och awkwardness från min sida fram tills jag lyckades mumla fram något om pojkvän. De har setts också, flera gånger. De är lite som natt och dag. Synten är svensk, Piraten är osvenskt engelsk. Synten är lång som en fura, Piraten är kortare än mig. Synten är blond med len haka, Piraten har kastanjehår och (numera terrorist-sizat) tegelskägg. Synten är tystlåtet introvert, Piraten är den mest sociala människa jag känner.
De pratar väl inte direkt när de ses, men Piraten säger ett artigt male-bondande “Hey man, how are you?” och Syntluggen svarar alltid att det är bra.
I torsdags – efter jobbölen – var jag och tittade på när Syntluggen spelade med sitt band, som nyss fått tillökning av François. Det påminde mig om tiden innan Piraten kom in i mitt liv. Kexet var där, Ritardo var där, Otto var där, Rory var där, 21-åringens kompis var där, unt so weiter.
Jag satt med en öl i handen och såg honom sjunga. Första gången jag hörde honom sjunga var i september förra året (och när jag letar reda på länken läser jag igenom gamla inlägg och jag blir nästan lite illamående utan att helt förstå varför). Jag satt med en öl i handen och tänkte på den där natten och hur han suttit framför sin dator med gitarren och jag i soffan och jag tänkte att han var speciell. Att don’t get me wrong, I love my boyfriend dearly och nu är nu och då är då, men det var något med honom som fastnade på mig, något som aldrig helt försvann. Det var inte bara ligg. Det var något jag hade kunnat försöka med. Och på fyllan får jag nästan en klump i halsen och tänker att jag kanske ska prata med Syntluggen efter spelningen. Berätta hur fint det var för mig, det som ändå var. Tänker någonstans att nyktra jag nog inte skulle vilja det men att jag inte riktigt bryr mig och visst kan stå för vad jag känner. Har nästan bestämt mig.
Då kommer – night of memories! – någon fram till mig med världens största leende. Det är Straighta Tjejen, som har skaffat en hockeyfrilla anno 1988 och med sina mörkbruna ögon, markerade drag och diskreta underbett ser ut som mina drömmars östeuropeiska tomboy. Hon kramar om mig och pussar på kinden och säger på skotska att gud, vad fantastiskt att se mig. Vi catchar upp och hon berättar att hon är kär, madly in love, skotsk pojkvän, jag berättar om min engelske pojkvän, vi skrattar, hon känns så nära, hennes ögon glittrar.
– I’ll never forget what happened, säger hon. It was so beautiful.
Hon berättar vidare att hon alltid brukar vara så blyg, att hon inte vet vad som hände, att den natten var hon bara the boy och jag skrattar och minns att ja oh dear oh dear att hon var.
Vi pussar varandra lätt på munnen en gång, som vänner, som tjejer med pojkvänner, och det är bara glittret i hennes ögon som påminner mig om att hon en gång låg upp och ner över min kropp.
Straighta Tjejen får mig alldeles att tappa tråden i mina syntluggsfunderingar, och när jag går säger jag bara att det var fint spelat, jag måste gå nu, men du ta hand om dig, och från ingenstans stryker jag honom över kinden när jag säger hejdå fast jag genast ångrar mig.
Men hellre det än alla orden.
De sparar jag i arkivet för känslor september 2007.
I nästa vecka fyller jag år. Utöver “vanliga” vänner och bekanta har jag bjudit in Syntluggen, Kalufsen och Straighta tjejen till drinks and debauchery. Och såklart Schatje, och såklart såklart Piraten.
Men när det är ens egen fest måste det vara okej att ha legat med fem av gästerna.
Fem går ju faktiskt att räkna på ena handens fingrar.
Idag firar jag tre år i Amsterdam. Grattis mig! Fast nu blir jag lite osäker på datumet – jag hade bestämt för mig att det var femtonde, men första året verkar jag nämligen ha firat (och det med besked) den trettonde. Jag hade just recoverrat från det värsta av min hjärnskakning och blev as-fucking-kalas på fyra öl.
Det andra året glömde jag nog bort det helt, men helgen runt datumet festade jag också med besked: det var första gången jag träffade Syntluggen. Jag hade just bestämt mig för celibat men blev as-fucking-kalas på hundra liter öl, vin och sprit.
I år… i år ska jag till Haarlem för att fira Schatjes födelsedag. Sist gång jag blev as-fucking-kalas med Schatje spydde jag strawberry margaritas i hennes säng och så illa ska det inte gå den här gången. Å andra sidan har med mig världens gayigaste presenter (rosébubbel med massor av rosa krullsnören samt krimskramssmycken inslagna i massor av cellofan och rosa krullsnören) (vad gör man inte för sina gayigaste mest icke-distanserade rosa bubbelsockervänner?) och då kan det ju sluta hur som helst.
men det är jag väl nästan jämt, höll jag på att säga. Eller det har varit en massa socialt det senaste tiden. (Asså jag hör ju min mors förmanande röst om dryckesvanor, närmare bestämt “unga kvinnor i mediebranschen är de nya alkoholisterna” och måste poängtera här att jag aldrig dricker ensam). Ivf. Drack just öl på belgiska ölbaren med några vänner, kom att prata om Kalufsen, insåg att jag faktiskt tycker det är lite synd att det rann ut i sanden och bestämde mig för att skita i allt och vara explicit; jag kom sålunda hem och skrev facebookmail och undrade artigt och trevligt om vi kanske kunde ligga någon dag. Alltså jag vet att man inte skriver så till folk men orka låtsas vilja dricka te? Känner ärligt att jag rycker på axlarna åt om han ids svara eller inte. His loss (som vanligt, i framtiden). Men jag skrev en – inte alls lika explicit – rad till Synten också för säkerhets skull, bra med backup.
Om jag ångrar mig imorgon hoppas jag att jag kommer ihåg att fyllejag är både modigare och roligare ibland, åtminstone i efterhand.
Jag hade ju tänkt att Kalufsen, honom kan jag inte mer än rycka på axlarna åt nuförtiden, det där har alldeles runnit ut i sanden och god knows om jag ens orkar scora med honom nästa gång vi ses. Och så hade jag ju tänkt att kanske man ska återuppta den där Syntluggen, ha elakt sex med respektärliga kyssar till ljudet av lastgammal tysk bögsynth och sedan efter-sexet-sitta naken med en kylskåpskall öl i soffan i hans studio och zona bort och tänka på saker som intresserar mig medan han sitter och plinkar på gitarren eller musikar på datorn (vilket alltså inte intresserar mig, men har en viss trivsamhetsfaktor).
Men så får jag reda på att det är galej i helgen av den där typen som nästan alla jag gillar kommer att gå på. Och då kommer de ganska troligtvis att vara där båda två. Och då vetefan om jag liksom kan med att välja Syntluggen framför Kalufsen, för nånting lockar ändå fortfarande.
Oh well. Kanske kommer ingen av dem. Roligt kommer jag ha i vilket fall.
“Sommarens hårdaste trend är synth”.
I’ll be sure to tell Luggen.
Om du någonsin skulle läsa min blogg, vill jag att du ska ha klart för dig att du blott är en jättetrevlig och jättesöt man som jag träffar (på) ibland. Allting annat, jag poängterar allting annat, är mina issues som inte har någonting med dig att göra personligen – du har säkert dina issues också, och så katalyseras de av det mänskliga mötet.
(Det mänskliga mötet. Det låter det, eller hur?).
Jag skriver det här kanske onödigt långa inlägget för att jag vill berätta hur det kunde bli som det blev igår, då när jag blev kvar längst på din jättetrevliga middag och dröjande öppen för andra förslag sa att “jag antar att det är bäst att jag också drar mig nu… så att du får sova” och du sa “ja… det blir nog bäst”.
Och varför jag blev förvånad och hela vägen hem på cykeln förbannade mig själv. Hur kunde det där hända? Det var ju jag som varit nervös över att jag inte kände för att ligga med dig (inget personligt – just all the drama you know, jag ska nog inte göra mer än en i taget), och det var ju du som i min hjärna bjudit mig till din middag av den enda anledningen att jag skulle stanna kvar och ligga. Och när jag faller till föga, kastar in handduken, ger upp inför mitt alkoholfördunklade omdöme och dina fina kråkfötter runt ögonen, ja, då agerar du som att det aldrig var det som var meningen. Och jag skäms och kvittrar okejråhadesåbra och rusar ner för trappan utan att ens kramas hejdå.
Det är här vi pausar och frågar oss själva med Tyko Jonssons juldagsröst: va sa du att du tänkte sa du!?
Min terapeut, på den tiden jag fortfarande gick hos henne, sa att jag har en tendens att tro att folk inte kan uppskatta mig för “min personlighet”. Att en liten del av mig inte tycker att jag liksom är tillräckligt intressant utan att lägga in sexväxeln. Att jag inte kan se någon annan anledning för någon jag låg med för ett halvår sen som inte känner mig särskilt väl till att bjuda in mig till en liten middag med sex andra gäster jag inte känner, än att han vill ligga. Mäh vadå, är det typ anledning nog att jag är trevligt sällskap på en middag? Vadå, att vi sist gång vi sågs ute på fyllan avslutade med “Guitarhero – ring mig!” och “Ikeatur – ring mig!”, skulle det betyda att jag är välkommen in i hans hem utan att välkomna in hans lem? (förlåt det osmakliga rimmet)
Syntluggen, när din jättetrevliga vän på andra sidan bordet gick på om syntar (f’real!) och jag zoned out och kopplade bort hans röst kunde jag enbart göra extremt falliska associationer om min hand och mun runt ölflaskan och jag tänkte mig naturligtvis att du filmiskt såg samma sak – medan du i verkligheten förmodligen lyssnade på syntutläggningen, jag menar du har ju luggen för det. När jag salongsberusad tog plats och berättade ankedoter för hela bordet och du skrattade med de andra, tänkte jag inte att du tyckte det var trevligt att jag gjorde mig så bra på din lilla middag fast jag inte kände någon, jag tänkte att du tänkte att nu var jag sådär ung och gapig och lagomt nördig fastän jag är tjej som är anledningen till att du vill ligga med mig.
Och när min quick escape-plan (med framtida kollegor jag också borde ta en öl med innan kvällen var slut) gick i stöpet och de gick hem för tidigt infann sig en ambivalens av sällan skådat slag.
Omg, ingen quick escape, skulle jag då…? Ville jag…? Förväntade han sig…? Och det var bara jag och den jättetrevliga vännen och du kvar och jag och din vän drack vin ikapp och gapskrattade om typ lingvistik och Stalins barndom och Judge Dredd medan du trött satt och klippte med ögonen bredvid.
Och sen tänke jag “que sera sera” och sen “men man måste ju faktiskt också bestämma sig för vad man vill göra” och sen “amen jag säger bara när vännen gått att jag antar att jag också borde gå, så blir det upp till honom”.
Och det gjorde jag och så sa du näe.
Det blev ju inte särskilt pinsamt, och vi har ju båda sagt nej till varandra förut utan hard feelings. Men det påminde mig om en massa tankebanor jag trodde att jag lyckats ta mig ur – tankebanor som inte har ett dugg med dig att göra, egentligen, och jag ber om ursäkt för att lägga så låga tankar i ditt huvud; det är ju för att jag tänker lågt om mig själv, och då tror jag att andra gör det också. Och nu menar jag inte att det skulle vara lågt att vilja ligga, men att tänka att någon “inte duger till” annat än att ligga.
Det är väldigt jobbigt för mig att erkänna att det här faktiskt pågår i mitt huvud, som ett annat jävla offer. Man vill ju liksom vara en frigjord och sund och lycklig människa.
Men det är jag inte och det vet du Syntluggen för den allra första gången vi träffades sa jag till dig att vi inte kunde ligga för det hade jag lovat min terapeut – och det var precis av de här anledningarna.
Jag hoppas att de bleknar lite för varje gång jag vågar säga dem högt. Jag vet ju att de är dumma.
(Och sedan kom jag hem och lade mig och drömde att du bett mig stanna och jag sög av dig och det var sperma precis överallt, och du sade “Jag gillar dig för att du inte är som de andra tjejerna. Du är kall om hjärtat och ställer inga krav.”)
När jag var sexton år sa min dåvarande pojkvän från Norrland till mig att jag kanske bara var ledsen för att jag var trött när jag spydde ut mitt livs olyckor över honom på icq. Han brukade bli deppig när han var utmattad, sa han. Jag blev fly förbannad. Reducerade han mina kval till sömnbrist?!
Åratal senare vet jag att han har rätt. Känslorna kommer med tröttheten, det är ofelbart – men de beror inte på den, det är min gard som sjunker lågt nog för att släppa igenom dem.
När jag var sjutton år sa min dåvarande pojkvän från Uppland till mig att det skulle bli så spännande att se hur jag var om ett år när vi pratade framtidsplaner på icq. Han hade utvecklats så mycket första året efter gymnasiet, sa han. Jag blev fly förbannad. Påstod han att han var mer utvecklad än mig? Att jag inte var klar med mig själv?!
Åratal senare vet jag att han har rätt. Blir vi någonsin klara? Är det inte alltid spännande att se hur man är om ett år? Är inte det det fina i den här kråksången till liv?
Oändligt annorlunda från mitt färdiga sjuttonårsjag och trött bortom förstånd sitter jag strax efter klockan sju på morgonen på Indira Gandhi International Airport och torkar diskret tårarna som envisas med att stiga i ögonen. Det är söndag i Indien, jag ska åka hem, jag har bara sovit i små portioner hela natten.
Jag lyssnar på Paris blandskiva med svampeffekten, Robyn – With every heartbeart.
Maybe we could make it all right
We could make it better sometime
Maybe we could make it happen baby
We could keep trying
but things will never change
So I don’t look back
Still I’m dying with every step I take
Jag har tänkt mycket på Paris i Indien. När man reser långt behöver man ibland sina ankare till verkligheten, när man sitter i timtal på en skumpig buss behöver man zone out on something. Först tänkte jag en del på Kalufsen – mitt lilla vackra vardagsnöje (ingen förminskning intended). Men vardagsnöjen kan bara tänkas på so many times och efter några dagar var han försvunnen. Paris fanns kvar. Som alltid.
Jag minns en av de första gångerna jag träffade Syntluggen, och han berättade att han brukade skriva sånger om hjärta och smärta. Det fanns egentligen bara tre teman, sa han. Jag älskar dig och jag vill ha dig. Jag älskar dig och jag vill ha dig tillbaka. Jag älskar dig inte längre. Det är länge sedan mitt liv kunde delas upp i de tre temana. De senaste åren har det funnits tre andra. Jag vill ha dig men kan inte få dig. Jag vill ha dig men har accepterat att jag inte kan få dig nu. Jag vill inte ha dig på det sättet längre.
Paris fanns kvar i huvudet. Som alltid. Hon har funnits där rätt länge nu, och en del av mig undrar om jag borde bli orolig. Göra något åt det. Inte halka ner i något slags Fargo-scenario där jag sitter och gråter med chokladglass två år för sent – där jag inser att mitt tema nummer två måste övergå i tema nummer tre för det går inte att vara sjömanshustru på standby åt människor; inte i verkligheten, inte i praktiken, inte i det riktiga livet, inte utan slutdatum.
Så minns jag vad Schatje sa om Fargo då när jag först blev kär mot allt förstånd och mot min vilja. Don’t fight it. Just let go. Embrace. (Vilket för övrigt knarkpappa Ritardo också sa när jag skämdes över gråten på min svamptripp). Det här med att låta gå alltså. Jag har en sådan bergfast övertro på jagets makt över verkligheten. Jag kan liksom inte med det där fatalistiska, att acceptera, att låta gå, att ge upp kontrollen. Om man ger livet makt över jaget, hur ska det då gå? Fiddy säger If I can’t do it, homie it can’t be done och jag säger DUDE spot on, anti-fatalist 4 life, det är ju mitt liv – hur sluta vilja styra det?
Och samtidigt – hur sluta vilja ha det man inte fått? Det närmaste jag kommit att få Paris *insert “get some”-skämt här* är våren tvåtusensju när jag levde i tron att det verkligen bara var en tidsfråga. Det var det inte – tid var bara en variabel i en mycket komplicerad fråga – men hur sluta hoppas på rätt svar när frågan inte slutar ställa sig själv? I ett av de senaste mailen till Paris innan resan kommer mot allt förnuft någon slags beskrivning av hur jag ibland bara känner MEN VI GIFTER OSS, jag svamlar om Las Vegas-resor och gräddtårteklänningar i neon-kapell på fyllan, och hon är en drömmare också och svarar alltså DARLING, du känner väl till min dramaqueenådra och fatta hur grymt om du friat till mig på Alla hjärtans och vi bara drog iväg och gifte oss i smyg? (fattar du vilka fantastiska blogginlägg det hade blivit av det hela??).
Jag minns våren tvåtusenfem när en av mina närmaste just blivit ihop med mitt love interest of the day och skrev hjärtskärande låtar om nya kärleken, och jag tänkte att jag önskar att någon som hon skrev så om mig – och så kommer Paris bloggbok. Hur sluta hoppas? Hur sluta tänka we could make it better sometime, hur sluta se sig över axeln? Hur låta gå av något som är en nåd att få och ett brott att låta gå?
Jag tror det finns ett svar. Jag tänkte mycket på Paris i Indien, och jag tror jag kom fram till ett svar. Det handlar inte om att let go of her – det handlar om att let go of planen. Makten. Kontrollen. Rycka på axlarna.
Bli fatalist.
I ett annat mail till henne som egentligen handlade om Kalufsen skrev jag fuck planer på människor alltså, jag orkar inte och Nya planen: ingen plan. Fuck making plans. Kanske är det till sist dags att applicera det även på min gudinna. Att hoppas att Indien väckt ett sovande inshallah inom mig, säga och acceptera att que sera, sera – och kanske ännu viktigare, que ne sera pas, ne sera pas;
sera plus, sera plus;
sera jamais,
sera jamais.
Inatt drömde jag att Mustaschen skickade ett facebookmail och bad om ursäkt för sitt beteende “men här har du en rolig länk du skulle gilla”.
Syntluggen igår, Muschen idag, what’s next liksom? Gruppterapi med Mytomanflatan? Paris och Fargo gifter sig?
Åh gud.
Åh nej.
Vilken fruktansvärt jobbig tanke. Om dom skulle bli kära skulle jag flytta så långt bort att ingen nånsin kunde hitta mig och sluta svara på email och begrava mina känslor i arbete, alkohol och tillfälligt sex med skitcoola personer mycket coolare än dom båda två tillsammans! Det skulle ta ungefär två år innan jag kunde umgås med någon av dem igen. Sedan skulle jag bli den bittra granntanten som är snäll mot deras barn och sitter med på deras trevliga söndagsmiddagar och i hemlighet gnisslar tänder av missunnsamhet och olycka medan jag spionerar på deras gullpussar bakom köksgardinen.
Tur att sannolikheten inte är så stor.
Inatt drömde jag att jag hånglade med Syntluggen på däck på en mellanstor båt. Det var ganska intensivt. Han hade skaffat världens lenaste välansade helskägg och växt ut sin långa syntlugg igen.
Idag rensade jag skrivbordet på jobbdatorn och hittade den här skärmdumpen jag glömt bort att jag tagit.
När man drömmer om trollen lyssnar de på tysk bögsynth.
<3
I söndags kväll: Medan min dator står och puttrar med ännu en ominstallation av förhatliga Windows XP och natten ligger svart över kanalen sitter jag med smuliga sockor i sängen och tänker. Jag läser Könskrig och tar fram pyttesmå blå postitlappar och markerar stycke efter stycke, på ett sätt som jag inte markerat stycken i böcker på åratal. Mitt i boken står en jättetjock rubrik över flera sidor:
RÄTTEN ATT VARA SEXIG HANDLAR OM RÄTTEN ATT DEFINIERA SIN EGEN KROPP I RELATION TILL VÄRLDEN.
I en text står också precis det, följt av “Sanningen är det sexigaste som finns. När en kvinna talar sanning om vem hon är. Det syns.” I en annan text skriver någon om makten i att kunna byta perspektiv (eller blick; att se versus att bli sedd) när man vill. Och i en helt annan bok, Målarens döttrar av Anna-Karin Palm, reser sig Laura upp och går varje gång hon har haft sex med mannen hon älskar, hon tillåter sig aldrig att ligga kvar, tillåter sig aldrig att visa sig svag, tillåter sig aldrig att vara Kvinnan hon vet att hennes älskare föraktar.
Hur olika de här tre sakerna än är blir det ändå tre steg på samma skala. Från sanningen i verklig självmedvetenhet till medvetet förställd sanning om självet. Eller ska jag säga tre steg i samma cirkel av att kringgå den tragiska självuppfyllande profetia som stereotypt genusdefinierat samspel man/kvinna ofta blir - för det sista steget syftar ju till att ge sken av det första (get it?).
Tre steg, som i
ett) det är november nollsju och jag ligger sida vid sida med Mustaschen i den hotellbreda dubbelsängen med hotellvita lakan i hans lägenhet och blinkar upp mot det grå taket. Vi har spelar Guitar Hero och legat med varandra i köket och i vardagsrummet och borstat tänderna nakna bredvid varandra framför den hotellstora badrumsspegeln där man ser precis hela kroppen. Nu ligger vi i sängen och han är fnissig av gräset han rökt och han pratar om Los Angeles som han kommer ifrån. “A lot of girls in LA are crazy,” säger han. “They’re so extremely self-conscious. It’s so unattractive.” Och jag förstår där och då att det var det jag inte varit, att den jag fram till dess hade varit med honom, det var det sexigaste som fanns. För jag hade varit jag och stolt över det, medvetet varit ute efter honom med glimten i ögat, självsäker, skamlös och sann.
två) det är augusti nollsju och jag är full som ett ägg - nej som en hel hönsgård - och jag pratar med den långe blonde mannen som ännu inte har fått smeknamnet Syntluggen och jag glittrar inifrån av energi och kåthet och utifrån av glitterklänningen och det är jag som pratar mest och han som lyssnar, det är jag som tittar utmanande och han som besvarar blicken, det är jag som drar den långe blonde mannen runt ett hörn och hånglar upp honom och han som blir indragen och upphånglad, det är jag som drar honom till mig och som viskar oanständigheter i hans öra och sedan drar honom vidare till toaletten, låser dörren om oss och suger av honom entusiastiskt - sedan byter vi perspektiv och det är han som slickar mig i samma toalettbås och han som sen insisterar på att följa med hem - och tio timmar senare har vi bytt igen för då är det han som ligger tätt intill och pussar ömsint och som säger tyst att jag är söt när jag sover.
tre) det är november nollsex och jag vaknar bredvid en pojksöt kanadensare i en annan hotellbred dubbelsäng med hotellvita lakan som dom alltid verkar ha, männen som jobbar med webb/reklam/design och bor i delade lägenheter med rostfria kök och städerska. Det är andra gången jag sover över och första gången vi har legat med varandra för jag såg till att ha med mig kondom nu, så att jag kunde få kanadakuk till slut. Precis som första gången vaknar jag och sätter mig upp och klär på mig och skakar honom lätt. “Sorry to be an asshole again, but I’m heading home already,” säger jag och kysser honom lätt överseende på pannan. “Reversed roles,” ler han som ett barn som fått en påse godis, vänder sig om och somnar. Och jag cyklar hem och hör aldrig av mig till honom igen, fastän jag tänker på honom ganska ofta under de följande veckorna. Jag hör aldrig av mig, för jag vet for a fact med den här killen att han inte skulle höra av sig tillbaka och jag vet att det skulle förvandla mig till hon som är i underläge och jag vet att det skulle ta ifrån oss båda segersötman av att kunna säga reversed roles och somna om på fläcken (respektive att säga reversed roles, cykla hem och med ett leende på läpparna onanera sig till djup, bakfull förmiddagssömn).
* Self-consciousness (inte att förväxla med self-confidence): to be conscious of one’s self as an object of the observation of others - känslan av att ständigt betraktas (och bedömas) av andra.
Igår kväll när jag återigen låg och funderade innan jag somnade tänkte jag på det här med Syntluggen. Jag vet att jag lovat att don’t even go there… men han är ju ganska fin ändå. Dessutom tenderar jag att i fallet Syntluggen på ett lite oroväckande sätt blanda ihop verklighet och fiktion och ibland förväxla honom med Sixten, som lånat hans drag - och som jag naturligtvis känner stor incestuös ömhet för eftersom jag skapat honom - vilket höjer Syntluggens attraktivitet med typ tvåhundra procent, me being like this tight med Sixtens innersta etc.
Men igår kväll kom jag ihåg att Synten kör utan kondom.
Det avgör saken.
I’m like SO over that shit.
Jag som normalt gnyr mig till sömns av ensamhet (här överdriver vi inte alls) finner mig plötsligt i en märklig situation: har haft underbara Bästisen över hela helgen, och på torsdag kommer ljuvliga Paris med fruga. Har lovat Erin att ses i glappet emellan och planerar att ha The Talk och sluta dejta henne då (nojar naturligtvis stort över detta). Hon kan måndag och tisdag. Mustaschen som jag var på brunch hos - den här veckan också - åker till the States på onsdag och undrade om jag ville gå med på José Gonzales på tisdagen.
Och good ol’ Syntluggen har födelsedagsdrinkar på måndagen.
Och jag måste fortfarande skriva 1700 ord om dagen oavsett besökare och aktiviteter.
PS. Fun fact: Mustaschen är jude! (!!!!!!1!!!!) Jag ba typ (obs, i huvudet) “So that’s where that nose comes from!” Inte nog med att det bara är allmänt coolt med judar *ytlig*, fatta att han måste vara omskuren också. Jag har aldrig sett en omskuren penis (trots att jag prickat av amerikan på nationalitetslistan… de skär ju annars så att det står härliga till där borta i väster).
Underbara Bästisen är här på besök och lommar omkring i lägenheten och läser latin och har internetcelibat medan jag är på jobbet. Ikväll får hon vara min kavaljer på firmautgången (avtack för ännu en som flyr fältet..) och imorgon kanske vi ska spela nördspel med Grabbarna Grus.
Igår visade jag henne bilderna på mina span & flingar på facebook, och hon konstaterade “Men herregud, Mustaschen har ju verkligen mustasch! Det är inget skämt asså! Vilken jävla mustasch! Och Syntluggen har ju verkligen syntlugg! Eller hade då.”
Klart dom har! :)
Vi tittade på Erin också. Om henne hade Bästisen inte så mycket att säga. Kanske för att vi redan avverkat henne som samtalsämne över ett glas rött i förrgår kväll.
I’ve been giving the matter a lot of thought. Erin sov över efter vår filmkväll (där vi aldrig tittade på filmen) i tisdags, på mitt initiativ. (”You’re very welcome to stay the night, I promise not to jump you,” sa jag som visste att hon var orolig över mitt lössläppta förflutna) Vi hånglade på sängen och jag fick massage och vi pratade om allt möjligt och hon ville veta vad jag lyssnade mest på just nu så jag spelade Kanye och M.I.A. för henne och vi såg första avsnittet av Flight of the Conchords som hon inte sett och allt hade väl varit fint på papperet.
Men det här är inte papperet - det är ju livet.
För det första är jag inte bekväm med hennes fördömande av casual sex. Hon kan inte släppa att jag har legat runt lite och har frågat rakt ut både hur många sexpartners jag haft och hur många gånger jag har varit kär, och kommer ständigt tillbaka till kritiska frågor om hururvida hon själv är annorlunda från “alla de där” eller inte:
“So do you want me to stay the night?”
“Yes, that’d be nice.”
“What d’you mean nice?”
“You know.. it’s nice to share a bed with someone.”
“What, in general? With anyone?”
eller
“When you said you liked me and wanted to kiss me, I thought… what, you kiss everyone you like?”
Jag är den första att erkänna att jag gjort saker av fel anledningar (hej celibat) men för henne spelar anledningarna inte riktigt roll, hon har principer. Och hon tittar på mig medlidande eller skakar på huvudet när jag berättar roliga anekdoter som typ hur det kom sig att jag och mitt ex hade sex med samma tjej inom loppet av en månad.
Och för det andra gör det här också att vårt dejtande betyder väldigt mycket för henne. Inte så att hon är kär - hon har själv sagt att det tar väldigt lång tid för henne att släppa in någon emotionellt - men att hångla på sängen är någonstans ett steg till att förstå om man vill bli tillsammans eller inte. Och jag kan inte se mig själv bli förälskad i henne, för pirret i magen finns inte där hur fina samtal vi än för och hur runda lena mjölkvita lår hon än har.
Jorå, jag skymtade dem, låren: vi sov med nakna ben intrasslade i varandra, även om jag absolut höll mitt löfte om att inte hoppa på henne. Fast ändå hade hon tidigare under kvällen brutit upp från intensivt hånglande med ett skratt och orden “This is your idea of being a good girl?”
Jag är väl en bad girl i så fall. Och jag behöver någon som inte vill att jag ska ändra på det.
Eller kanske bara någon det klickar med ;)
*rubriken = facebookstatus, om någon missade det*
*kastar av mig klackarna och hänger upp de regnvåta strumporna på tork*
Wooh.. Oj oj. Var på rolig fest. Många var där. Syntluggen också. Mustaschen från halloweenfesten också, jag hade typ halva inne men sen losade jag det till nån brud med tusen tatueringar. Åter till Syntis; typ första grejen han sa var “såg att du varit på dejt” (jag skrev som facebookstatus “…is ska på dejt, tur att svenska är ett hemligt språk” innan jag gick på dejt med Erin i onsdags) och jag ba:
“Ja..”
och han:
“Hur var det då?”
“Jo, det var trevligt”
“Så han bet dig inte?”
“Det var en hon och nä, hon bet mig inte.”
“Så du är över på den andra sidan igen?”
“Det finns ingen andra sida. De går alltid parallellt.”
Och sen klarade vi av “hur är det med dig då”-väsentligheterna och sen typ pratade jag med Rory istället, men han sökte upp mig igen senare på festen.
“Blev lite besviken på att du inte gått med i julbordsgruppen,” sa han och refererade till facebookgruppen för svenskt julbord här nere han bjudit in mig till out of the blue och som har två (2!) medlemmar. Jag sa att jag skulle gå med. Han verkade lite awkward.
Han hade klippt av sig sjävla syntluggen och hans rynkor i ansiktet syns tydligare än någonsin.
Vi småpratade lite och jag högg någon annan att konversera med vid första tillfälle. Och det upprepades ett par gånger.
Jag borde känna mig relieved, jag har ju pratat om typ just det här med terapeuten (=att jag inte skulle vara snäll utan bara agera efter mina känslor, dvs bitter över att han aldrig hörde av sig igen).
But I don’t.
Jag känner mig skitelak.
Och så går jag med i hans jävla julbordgrupp nu när jag kommer hem full som ett ägg 04.17.
Och tänker: jag ska ska ska inte ha någonting mer att göra med honom. Men stackarn om ingen går med i hans grupp. Och va fint det hade varit att sova på hans arm just nu.
Både Syntluggen och Erin är ju själva definitionen av playing safe för mig. Människor som inte utmanar eller hotar eller vänder upp och ner på mig på något vis, människor som påminner mig om tryggheten i det jag växte upp med, the Ms/Mr Nice Guy i en quirky tappning (människor om vilka jag någonstans egentligen tycker “I could do so much better” hur charmiga de än är).
Men vadå.
Har man spenderat det senaste året och ett halvt med att längta hjärtat ur sig på avstånd efter människor man aldrig kommer få tycker jag man kan cutta sig själv some slack för att komma på fötter igen (ursäkta anglicismerna).
Det kanske inte är något att skämmas för att det enda man kan hantera just nu är en ofarlig Ms/Mr Nice Guy.
När jag satt på planet till Sverige inför min semester i somras läste jag Butts stora bok med det bästa ur fem år av tidningen. Det var lite osmidigt att läsa en A5-stor, tegelstenstjock bok med penisar på var och varannan sida utan att dra till sig alltför sneda blickar, men jag lyckades vara någorlunda diskret.
Den välskrivna, intressanta och roliga Butt-boken blev mitt kulturella alibi när resten av semesterns intag av det skrivna ordet bestod av halvdåliga deckare och en heldålig “Mitt liv som Jehovas”-sensationsbiografi.
Någonstans i boken läser jag naturligtvis en intervju med Bruce LaBruce (som tillsammans med Del LaGrace Volcano är en av de få massiva queerkändisar jag har någon slags koll på) där han säger “I think all creative people are bottoms”, vilket i sig är en annan måhända intressant diskussion, men det triggar en spännande reaktion hos mig:
JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ STRAIGHTA MÄN
skriker mitt trötta inre, och jag pratar inte sexuell läggning utan attityd och kultur här. Egentligen inte straight utan straightacting, om du så vill (även om det brukar användas om bögar). Jag är så trött på killar som inte kan hålla din väska medan du springer ett ärende för att den är för rosa, killar som inte kan hålla din väska fastän den är blå *feel the bitter irony*, killar som per automatik jämställer anal penetration av dem själva med våldtäkt, killar som tycker att gays är ju okej så länge det är tjejer, killar som vägrar erkänna sin förmåga att bedöma andra killars utseende, killar som skrattar nervöst åt Butt-boken och blir rädda för snoppbilderna, och så vidare. (Ja, allt detta är hämtat från män ur min bekantskapskrets, många som jag haft någon form av sexuell relation med.)
Jag har inga problem med människor med heterosexuell läggning. Please, good for you liksom. Men jag efterlyser en liten jävla gnutta queer attityd hos männen. De allra flesta tjejer är åtminstone marginellt mer öppensinnade (även om jag varit på dejt med en butchflata som inte heller kunde hålla min väska, och dessutom gjorde narr av mig för att jag hade en blomma i håret. Vadå! Jag var fin! Det var ju sommar!) men att det ska vara så svårt för männen att bara glutta lite bortom skygglapparna?
Metrosexualiteten som alla pratade så mycket om för några år sedan var inte bara en modefluga. Den var ett litet andningshål i den heterosexuella manligheten som ligger som en tjock, blöt filt över oss.
Butt och näringsriktig middag på rustikt träbord, svenska västkusten, 2007.
Det är inte bara Fred som är fantastisk att prata med - jag och Paris skickar återigen raka, ärliga och vänskapliga mail till varandra och i ett sånt mail till henne berättar jag lite utförligare om vad som hände & kändes med Syntluggen i fredags.
Syntluggen träffade jag ju på ute i fredags och fick en stor chock (”vad gör han här?? jag är ju ute med mina vänner!”), speciellt när Speedo från förra hösten/förra bloggen (haha) också bara dök upp, och jag inte sa åt dem att high-fiva men stod och pratade med dem båda på samma gång och som alltid när man pratar med mer än ett ligg samtidigt infinner sig förvirring och storhetsvansinne sida vid sida. Syntis drog med sina polare, sa vart de skulle [let’s say bar X] och att jag kunde ju komma dit sen. När jag kände för att dra hem och de flesta av mina kompisar skulle vidare messade jag. Typ:
- Bar X?
- Nej, jag drog hem, de spelade dålig musik. Gubbvarning.
- Ok. Jag tror jag är på väg till klubb Y. Kanske ändrar mig om jag får ligga? Om du ursäktar min ärlighet.
- Ja men det är klart att du får komma hit och ligga.
(tio-femton minuter senare)
- Jag står utanför dörren.
Och så öppnar han med porttelefonen och jag går upp för alla trapporna och han möter naken i morgonrock på översta våningen, och bla bla sex (men jag kan inte se honom i ögonen during för jag vet inte vad mina - eller hans - ögon säger, det blir så naket, jag är hellre vänd bort, det känns… tryggare, ända sedan jag blev singel efter Fred har jag känt mig osårbar om jag bara får vända ryggen till. Analysera det Freud!) bla bla sova, han är mer cuddly än sist men jag drömmer fortfarande otrygghetsdrömmar fast jag sover tillgivet på hans arm. Vi kollar lite teve på hans laptop i sängen på morgonen och han lagar kaffe och han pratar om allt han ska göra och jag säger att jag ska dra för att inte utsätta mig för risken att bli ivägkörd.
Jag drog väl någonstans slutsatsen att vi var avslappnade kk eller nåt vid det här laget och att jag inte borde vara orolig längre för att trampa fel i höra-av-mig-träsket. Igår satt jag i min hotellrumssäng och skrattade högt åt Flight of the Conchords som jag såg de första två avsnitten av i Syntluggens säng förra veckan, och fick en impuls att höra av mig (vi hade inte pratat sen jag sa hejdå lördag morgon). Kvävde den först, tänkte “han lär ju inte svara ändå, och då har jag sumpat min chans till bootycall när jag är hemma igen, för svarar han inte nu är det fan sista gången jag hör av mig”. Sen tänkte jag att den som inte bevärdigar mig med ett svar vill jag väl inte sexa med i alla fall. Så jag messar:
Hahaha är på ett hotellrum i Hamburg och kollar på Flight of the Conchords. Hade kanske kunnat kolla ihop om jag inte var i Tyskland (jobb). Hur är det med dig?
Inget svar. Kollar lite fler avsnitt, gör kväll, fortfarande inget svar. Messar Fred:
Skickade ett trevligt mess till Syntis, han svarade såklart inte. Snälla, säg åt mig att inte ligga med folk som inte respekterar mig nog att svara på tilltal.
Sedan spelar jag in en bitter liten filmsnutt snett uppifrån där jag berättar för bloggen om allt det här (men som jag imorse valde att inte lägga upp av anonymitetsorsaker, och som jag misslyckades med att exportera audion från, för den som hann se inlägget “Direkt från hotellrummet” som var uppe och vände). Fred svarar:
Det är dags att face it. Du bryr dig för mycket för att kunna vara casual med honom. Därför ska du inte ligga med honom helt enkelt. Ni måste vara på samma nivå.
Idag utvecklade jag i mail till Fred.
Någon som jag får ångest av att smsa snällt (det var absolut inte klängigt eller övergulligt, bara trevligt egentligen) för att jag vet att han förmodligen inte kommer svara - den personen kommer jag ju aldrig kunna ha en avslappnad sexuell relation till heller, eller hur? Hur ska jag kunna berätta vad jag vill göra i sängen med honom när jag inte kan säga att jag vill se på teve med honom? Jag krävde ingen känslomässig hängivenhet av honom, men någon som inte tycker jag är trevlig nog att prata med vill jag faktiskt inte vara kk med. Det skulle bara bli okonstruktivt och deprimerande, så jag bryter det här nu - lite mer definitivt den här gången… Jag döpte om honom i min telefonbok till “Don’t Even Go There”. Förhoppningsvis får det mig att tänka både tre och fyra gånger innan jag hör av mig igen.
Vi kanske kommer ses ute någon gång oavsett, men då hoppas jag att jag kan vara sval (och snygg utav bara helvete, givetvis!) och förmedla (med inga eller så få ord som möjligt) “Du hade din chans men du sumpade den”… kanske med en liten touch av “I’m way out of your league anyway” ;)
Det är väl bara att vara glad för att jag fick chansen att återuppleva hur sex kunde vara när det var med någon man ville ligga med nykter, och återgå till celibatet.
Kram.