När jag var sexton år sa min dåvarande pojkvän från Norrland till mig att jag kanske bara var ledsen för att jag var trött när jag spydde ut mitt livs olyckor över honom på icq. Han brukade bli deppig när han var utmattad, sa han. Jag blev fly förbannad. Reducerade han mina kval till sömnbrist?!
Åratal senare vet jag att han har rätt. Känslorna kommer med tröttheten, det är ofelbart – men de beror inte på den, det är min gard som sjunker lågt nog för att släppa igenom dem.
När jag var sjutton år sa min dåvarande pojkvän från Uppland till mig att det skulle bli så spännande att se hur jag var om ett år när vi pratade framtidsplaner på icq. Han hade utvecklats så mycket första året efter gymnasiet, sa han. Jag blev fly förbannad. Påstod han att han var mer utvecklad än mig? Att jag inte var klar med mig själv?!
Åratal senare vet jag att han har rätt. Blir vi någonsin klara? Är det inte alltid spännande att se hur man är om ett år? Är inte det det fina i den här kråksången till liv?
Oändligt annorlunda från mitt färdiga sjuttonårsjag och trött bortom förstånd sitter jag strax efter klockan sju på morgonen på Indira Gandhi International Airport och torkar diskret tårarna som envisas med att stiga i ögonen. Det är söndag i Indien, jag ska åka hem, jag har bara sovit i små portioner hela natten.
Jag lyssnar på Paris blandskiva med svampeffekten, Robyn – With every heartbeart.
Maybe we could make it all right
We could make it better sometime
Maybe we could make it happen baby
We could keep trying
but things will never change
So I don’t look back
Still I’m dying with every step I take
Jag har tänkt mycket på Paris i Indien. När man reser långt behöver man ibland sina ankare till verkligheten, när man sitter i timtal på en skumpig buss behöver man zone out on something. Först tänkte jag en del på Kalufsen – mitt lilla vackra vardagsnöje (ingen förminskning intended). Men vardagsnöjen kan bara tänkas på so many times och efter några dagar var han försvunnen. Paris fanns kvar. Som alltid.
Jag minns en av de första gångerna jag träffade Syntluggen, och han berättade att han brukade skriva sånger om hjärta och smärta. Det fanns egentligen bara tre teman, sa han. Jag älskar dig och jag vill ha dig. Jag älskar dig och jag vill ha dig tillbaka. Jag älskar dig inte längre. Det är länge sedan mitt liv kunde delas upp i de tre temana. De senaste åren har det funnits tre andra. Jag vill ha dig men kan inte få dig. Jag vill ha dig men har accepterat att jag inte kan få dig nu. Jag vill inte ha dig på det sättet längre.
Paris fanns kvar i huvudet. Som alltid. Hon har funnits där rätt länge nu, och en del av mig undrar om jag borde bli orolig. Göra något åt det. Inte halka ner i något slags Fargo-scenario där jag sitter och gråter med chokladglass två år för sent – där jag inser att mitt tema nummer två måste övergå i tema nummer tre för det går inte att vara sjömanshustru på standby åt människor; inte i verkligheten, inte i praktiken, inte i det riktiga livet, inte utan slutdatum.
Så minns jag vad Schatje sa om Fargo då när jag först blev kär mot allt förstånd och mot min vilja. Don’t fight it. Just let go. Embrace. (Vilket för övrigt knarkpappa Ritardo också sa när jag skämdes över gråten på min svamptripp). Det här med att låta gå alltså. Jag har en sådan bergfast övertro på jagets makt över verkligheten. Jag kan liksom inte med det där fatalistiska, att acceptera, att låta gå, att ge upp kontrollen. Om man ger livet makt över jaget, hur ska det då gå? Fiddy säger If I can’t do it, homie it can’t be done och jag säger DUDE spot on, anti-fatalist 4 life, det är ju mitt liv – hur sluta vilja styra det?
Och samtidigt – hur sluta vilja ha det man inte fått? Det närmaste jag kommit att få Paris *insert “get some”-skämt här* är våren tvåtusensju när jag levde i tron att det verkligen bara var en tidsfråga. Det var det inte – tid var bara en variabel i en mycket komplicerad fråga – men hur sluta hoppas på rätt svar när frågan inte slutar ställa sig själv? I ett av de senaste mailen till Paris innan resan kommer mot allt förnuft någon slags beskrivning av hur jag ibland bara känner MEN VI GIFTER OSS, jag svamlar om Las Vegas-resor och gräddtårteklänningar i neon-kapell på fyllan, och hon är en drömmare också och svarar alltså DARLING, du känner väl till min dramaqueenådra och fatta hur grymt om du friat till mig på Alla hjärtans och vi bara drog iväg och gifte oss i smyg? (fattar du vilka fantastiska blogginlägg det hade blivit av det hela??).
Jag minns våren tvåtusenfem när en av mina närmaste just blivit ihop med mitt love interest of the day och skrev hjärtskärande låtar om nya kärleken, och jag tänkte att jag önskar att någon som hon skrev så om mig – och så kommer Paris bloggbok. Hur sluta hoppas? Hur sluta tänka we could make it better sometime, hur sluta se sig över axeln? Hur låta gå av något som är en nåd att få och ett brott att låta gå?
Jag tror det finns ett svar. Jag tänkte mycket på Paris i Indien, och jag tror jag kom fram till ett svar. Det handlar inte om att let go of her – det handlar om att let go of planen. Makten. Kontrollen. Rycka på axlarna.
Bli fatalist.
I ett annat mail till henne som egentligen handlade om Kalufsen skrev jag fuck planer på människor alltså, jag orkar inte och Nya planen: ingen plan. Fuck making plans. Kanske är det till sist dags att applicera det även på min gudinna. Att hoppas att Indien väckt ett sovande inshallah inom mig, säga och acceptera att que sera, sera – och kanske ännu viktigare, que ne sera pas, ne sera pas;
sera plus, sera plus;
sera jamais,
sera jamais.